Galenskap och förhoppningar

Det är precis som det verkar. Hela tiden. Min förmåga, att utläsa den ordinära situationen har en utvecklingskurva som pekar ständigt uppåt. Trots att vi kommer ifrån olika städer så var det i din stadspark som det hände. Vi ger upp det här, vi ger verkligen upp det här. Jag känner igen ljudet.


På tok för långa nätter präglar mitt liv just nu. Tankegångar, värmeslag och eftertänksamhet. Gitarren står där i ett mörkt hörn, jag ligger död i det andra och dränker bokstavligen mitt liv i den mörka älven. Kanske imorgon, kanske aldrig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om då jag inte är en riktig och förtroendeingivande bloggare. Jag ser mig mer som en självutnämnd hobbybeskrivare. Vad är det då jag beskriver? Absolut, med hundra procents säkerhet, ingenting. Vilken skam. Det är som att tro att man har en förstklassig biljett till något stort men i slutändan så stor man där med en tilltryckt värld storlek extra liten.

Jag tror att jag gillar mig själv bäst när jag är glad och tror att jag äger världen. Tyvärr så är det ju inte så utan jag äger kanske bara planeten Pluto. Fast det är ju ingen planet längre, don't you worry Pluto, jag är inte heller någon planet. Jag är som Saturnus utan ringar. Som Mars utan rymdvarelser. Grön gubbe, gå.

Nu är det helg igen.

Inre frid.