Violence

6 bottles went down the drain,
one hour's a waste of time,
I’d ask if you feel the same,
still pushing that chance to try,
your breath in this cool room chill,
long hair that blows side to side,
you speak and make time stand still,
and each time you walk right on by…

Like violence you have me, forever, and after
Like violence you kill me, forever and after.

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår

Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt

Ur betong steg en ros

om jag hade fått göra som jag vill
hade jag försökt att låta bli
jag kan vägen dit utantill;
att släppa ett svärmeri

Högskoleantagning imorgon.
Det är lite av en nervositet som byggs upp framåt småtimmarna när jag inser att mina två nästkommande år avgörs imorgon. Ni som vet, ni vet. Vet ni inte? Forska.

Om man bara vill så löser det sig.
Men varför gör det då inte det?


Inre frid

Då var det dags för min kontinuerliga månadsuppdatering. Kanske inte så efterlängtat eller speciellt anhängarvänligt men väldigt intressant.

Vi körde på en uggla, vi gjorde verkligen det.

Så låt mig berätta vart jag kommer ifrån..

jag kommer ifrån en plats där man inte suktar efter mycket
en plats som ännu inte har levt sig in i det där rasförtrycket
man stannar nästan aldrig här
vi erbjuder endast pizza, sjukhus och en och annan mataffär

Att rimma var inte min grej så nu skiter jag i det.
Jag skiter i allt.

Galenskap och förhoppningar

Det är precis som det verkar. Hela tiden. Min förmåga, att utläsa den ordinära situationen har en utvecklingskurva som pekar ständigt uppåt. Trots att vi kommer ifrån olika städer så var det i din stadspark som det hände. Vi ger upp det här, vi ger verkligen upp det här. Jag känner igen ljudet.


På tok för långa nätter präglar mitt liv just nu. Tankegångar, värmeslag och eftertänksamhet. Gitarren står där i ett mörkt hörn, jag ligger död i det andra och dränker bokstavligen mitt liv i den mörka älven. Kanske imorgon, kanske aldrig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om då jag inte är en riktig och förtroendeingivande bloggare. Jag ser mig mer som en självutnämnd hobbybeskrivare. Vad är det då jag beskriver? Absolut, med hundra procents säkerhet, ingenting. Vilken skam. Det är som att tro att man har en förstklassig biljett till något stort men i slutändan så stor man där med en tilltryckt värld storlek extra liten.

Jag tror att jag gillar mig själv bäst när jag är glad och tror att jag äger världen. Tyvärr så är det ju inte så utan jag äger kanske bara planeten Pluto. Fast det är ju ingen planet längre, don't you worry Pluto, jag är inte heller någon planet. Jag är som Saturnus utan ringar. Som Mars utan rymdvarelser. Grön gubbe, gå.

Nu är det helg igen.

Inre frid.

Vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här

Jag tittar ut genom fönstret som egentligen inte visar utsidan överhuvudtaget utan återspeglar bara mitt upplysta rum. Det är mörkt ute. Jag koncentrerar mig och försöker verkligen att se konturerna av snön men det blir svårare med tiden och viljan tryter i samma takt. Jag har verkligen inte lärt mig något sedan sist.


Ska nog avsluta den "underbara" ledigheten med att skriva lite, kanske?

Att vara ledig för någon annan behöver inte vara samma sak för mig.
Visst, jag har varit ledig ifrån skolan men har endast varit ledig ifrån allt annat under en dag.
Under lovet så har vi spelat i vår huvudstad två gånger vilket har gett en massa resande och absolut inga sovmorgnar, vilken skam. Enough said.

Annars så är mitt händelserika liv helt okej då jag gör det jag gillar för det mesta. Dock så händer det att det som jag inte gillar tar lite för mycket plats och det jag gillar hamnar åt sidan. Jag gillar det inte.
Jag vet att jag skriver mycket om hur konstigt och drygt allting är men det är nog för att det är så också. Fast det är ju en ganska saftig lögn att jag skriver mycket för det gör jag ju verkligen inte. Enligt mig så skriver jag enbart när jag har någon extremt intressant att skriva om. I och med den förklaringen så ställer jag mig nu själv frågan om varför jag ens försöker idag? Det här kan ju inte vara intressant för en enda vettig och helig själ i landet falukorv.

Så nu slutar jag.


jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
Jag vet att det är svårt över telefon


Inre frid

Under tiden så fylls gatorna med människor som trots alla sina detaljerade kartor inte riktigt hittar den bortglömda platsen där det sägs att man blir hel

Okej Johan, nu går du och skapar dig en nätverksuppkopplad dagbok och berättar lite om ditt händelserika liv cirka en gång i månaden. Om du av någon anledning glömmer denna gyllene och nypolerade regel så skall du skriva mycket intensivt i några veckor för att sedan packa dina ej topplistade väskor och skaffa dig ett välplanerat liv för att sedan skriva igen om en månad.

Att jag inte har skrivit en enda rad på över en månad finner jag ingen riktig förklaring till. Kan det vara så att den icke obligatoriska skolgången har öppnat sina rynkiga ögon och berättat för mig att jag borde lägga all krut på de ack så viktiga uppgifterna som denne ger mig tro? Okej, skolan tar inte upp all min tid men när jobbet och musiken frågar om de får vara med och spela så känns det som att skolan tar upp nittionio procent av min vakna närvaro.

Dock så börjar jag innfinna mig vid att vara ledig max en helig söndag i månaden och denna värdesätter jag med alla pengar jag har. Ibland så händer det även att jag inte blir ledig en enda dag och då får jag annonsera en hittelön på det dubbla för den som skulle vilja vara vänlig att ta ett av mina arbetspass. Jag brukar alltså utöver den lönen som personen i fråga får av mitt frivilligt bortlämnade arbetspass ge samma individ femhundra kronor som tack för hjälpen. Den enda förklaringen till detta är som sagt att jag värdesätter dessa lediga dagar med alla pengar som jag äger. Jag brukar dock aldrig kräva samma bisarra sak tillbaka då jag antar att jag är för snäll för att ställa ett sådant krav och där har vi en av mina största brister; att säga nej.

De saker som jag älskar och vill göra säger jag aldrig nej till men det värsta är att jag aldrig säger nej till de saker jag hatar heller. Så vad är det då som gör att det är så förbannat svårt att säga ett klart och tydligt nej när en ledsen jävel ringer och frågar om jag vill ta dennes pass på grund av att hans eller hennes katt har dött? Jag har ingen och om jag inte får en mycket väl utbildad och vältalig lärare illa kvickt till min hjälp så antar jag att jag kommer att få leva med det.

Jag hatar Facebook-grupper. Fast om någon ledsen jävel hade frågat mig med en död katt i bakgrunden om vad jag tyckte om dessa medryckande grupper så hade jag nog uttryckt mig på ett sätt som bara kan tolkas som att jag älskar dessa.

Inre frid