Happy Birthday!

Det känns lite konstigt att skriva ner mina tankar i en elektronisk och nätverksuppkopplad dagbok när jag vet att den enda levande individen som faktiskt läser mina rader är mitt eget lilla trångsynta jag. Vilken skam.

Hur som haver så är faktiskt luciadagen en lite större högtid för mig och ett par av mina vänner vars hår inte riktigt var så där jättesvart ifrån tidernas begynnelse. Det är nämligen så att jag och min pop/rock-konstellation firar ett väl utfört år som band tillsammans idag och vi har nog synnerligen bara älskat varandra även om det har funnits dagar då den känslan har avhettats några få grader.

Vi började som ett för allmänheten helt ickeexisterande garageband. Notera då att vi vid det här läget trots att vi hade fribiljetter till den lokala soptippen trodde att vi verkligen var något på spåren. Vilken skam. Vår storhet fann inga gränser när vi faktiskt tog ett rejält kliv med att skriva en egen låt. Vi tackar både gud och alla medmänniskor som faktiskt övertalade oss om att vi var ett kalasbra band och skulle erövra vår ack så fientliga värld. Dock så har vi fått erfara av extremt säkra källor att våra kära medborgare enbart uppträde på detta uppmuntrande vis bara för att inte verka ohyfsade.

Och nu så här i början av vår första födelsedag som egentligen inte riktigt har öppnat sina mörka ögon än så har vi vuxit några få decimeter och lever idag ett helt okej liv. Det är verkligen en fantastisk kur för det mentala att sätta sig i en bil med sätesvärme och åka en antal stapplande mil för att spela på något intimt och levande ställe.

Det finns verkligen ingenting som skulle kunna få mig att sluta upp med att försöka musicera så gott som jag kan. Oddsen för att jag under några väldigt fruktansvärda anledningar skulle sluta med musik är ungefär lika skyhöga som de var på att denna fantastiska Calle skulle vinna den hedersfulla idol-finalen som har fått i stort sett hela Sverige att sitta fastklistrade framför sina tv-apparater. Det finns alltså inga stora risker för detta scenario så satsa för guds skull inte era fina sportmössor på det utfallet.

Nu börjar dock mina fingrar stappla igen så jag antar att det är dags att börja detta kommande dygn med lite vila. Jag säger därmed godnatt till mig själv och hoppar ner i min hårda och ack så smala vagga.

Jag ska önska mig en ny vagga av den stora killen med skägget detta år.


Inre frid